Efter att ha lett Northwestern State till sin första konferenstitel sedan 2014 och blivit utsedd till årets coach flyttade Jonas Brobeck till Rhode Island. På blott ett halvår har 35-åringen förändrat kulturen i laget samtidigt som resultatkurvan numera pekar spikrakt uppåt. Hur bygger man egentligen ett lag i en av världens största individuella idrotter?
Utdrag ur Tromben #71 - maj 2024
Text: Todd Åkesson
Foto: Ashton Daniel Robertson
Jonas Brobeck är på sedvanligt glatt humör när vi talas vid i mitten av mars. Efter lite ömsesidig misskommunikation får vi slutligen till ett timmeslångt samtal och 35-åringen inleder med att nyfiket och ödmjukt fråga hur det går med nya hallen och hur alla i klubben mår. Sättet han på riktigt bryr sig om sin omgivning ringar in Jonas persona väldigt väl, något du som läsare förhoppningsvis kommer bli varse via den här texten. Jag är glad att han tar sig tiden att talas vid mellan sina träningar då han och laget är inne i en hektisk men intressant tävlingsperiod i sin första vårsäsong som huvudtränare för University of Rhode Islands damer. Laget har precis kommit hem från en fem dagar lång ”guldresa”, som han benämner det, med matcher i Virginia och Washington DC. Även om resan till en början inte gick helt smärtfritt. – Vi skulle ta en 90-minutersflight ner men när vi kommer till flygplatsen så visar det sig att planet blivit träffat av blixten. Vad är oddsen för det? Det slutade med att jag fick köra minibussen i åtta timmar. Men då fick vi också mer tid för det sociala vilket var kanonbra. Att tjejerna i laget fick komma bort några dagar från skolan och fokusera fullt på tennisen samtidigt som det frigjordes lite tid för shopping, fika, museibesök och en promenad längs Vita Huset menar Jonas varit utmärkt för att stärka gruppen. – Det är väldigt viktigt när man bygger lag och något jag tycker vi är rätt duktiga på i Sverige. Gruppkemin och samhörigheten. Balansen mellan mycket tennis, mycket skola men att också må bra socialt är hela nyckeln.
Ord som lag, process och träningskultur är frekvent förekommande i Jonas vokabulär. Det är däremot tydligt att orden är allt annat än vedertagna floskler utan något som genomsyrar hans ledarstil och det han vill åstadkomma i sin tränarroll. Tennisen och collegetennisen i synnerhet är något Jonas verkligen brinner för och älskar. Det har han alltid gjort.
Den egna spelarkarriären inleddes i Djursholms Tennisklubb. Jonas föräldrar har alltid jobbat inom idrotten och via pappa Michael, som tidigare bland annat jobbat inom Svenska Tennisförbundet och varit Fed Cup-kapten, blev tennisen en smärre självklarhet för en sjuårig Jonas. Som 12-åring bytte han klubb och kom till Näsbypark där han skulle komma att spendera resten av sina juniorår. Som bäst nådde Jonas en topp 10-plats bland Sveriges pojkar födda 1989. Även hans två år yngre syster, Jennie, var väldigt framstående som junior med SM-guld och Ungdoms-OS på meritlistan. Efter sin gymnasieexamen gjorde Jonas fyra år som spelare på UNC Asheville i North Carolina mellan 2009 och 2012. Under sitt sista collegeår ledde han skolan till en rekordbra andraplats i sin konferens i rollen som lagkapten. Efter tiden som spelare var siktet inställt, han skulle bli collegecoach.
– Jag älskar att jobba som lag och att försöka få alla individer att förstå att om vi investerar i laget så kommer vi också växa på ett individuellt plan. Det är det häftigaste med collegetennisen, att jobba för något som är större än bara en själv. Efter två år som assisterande coach på Morehead State University i Kentucky tvingades Jonas, på grund av diverse visumstrul, att flytta hem till Stockholm där han blev kvar under tre års tid. Där och då blev han en stor och viktig del i Näsbyparks tränarstab där han jobbade med alltifrån vuxenkurser till resecoach för tävlingsjuniorer. Även om Jonas trivdes bra i sin tidigare hemmamiljö så fortsatte USA och collegetennisen att locka. När visumet var ordnat bar flyttlasset till Louisiana och Northwestern State University där han återigen antog rollen som assisterande coach.
– Det var väldigt nyttiga år för mig som, liksom under hela min uppväxt, format mig till den ledare och människan jag vill vara. Jag har varit väldigt lyckligt lottad som haft så bra ledare hela vägen. I augusti 2020 kom så möjligheten. Jonas fick chansen att bli skolans headcoach. Och som han tog den. Under 2022 vann laget sin konferens och man gick dessutom obesegrade genom säsongen. Skolans första konferensseger sedan 2014 var ett faktum och Jonas fick därtill ta emot utmärkelsen som årets coach. Han gjorde det dessutom med tre förstaårselever bland de fyra bästa singlarna, något som är väldigt ovanligt inom collegetennisen.
Till följd av att Jonas flickvän är bosatt i Connecticut, närmare 240 mil norr om Louisiana, sökte Jonas under fjolåret en ny utmaning. Han hade gjort sitt på Northwestern State och efter att den första kontakten med sin nuvarande skola var tagen gick det hela ganska snabbt. I augusti 2023 var alla papper påskrivna och klara. Rhode Island University hade hittat sin nya headcoach. – Det var väldigt spännande eftersom det var ett lag som var i behov av något nytt. Jag fick höra att de letade efter en lite yngre, hungrigare och mer energifylld coach så det passade väldigt bra med min profil. Jonas berättar att han mer eller mindre fått fria tyglar att bygga upp laget från grunden, något han tycker är väldigt spännande. Tidigare har man slutat i mittenskiktet av sin konferens och den tidigare ledningen har inte haft några högre ambitioner än så. Jonas såg stor potential i skolan och laget. – Det finns väldigt mycket på plats för att saker på sikt ska kunna bli väldigt mycket bättre än de varit. Både i form av spelare och resurser. De sista åren har kulturen och miljön kanske inte varit så bra men jag tror verkligen att vi kan vara med i toppen och slåss om titlar. Även om det kanske tar några år. Att det också gått bättre för laget sedan Jonas och hans assisterande coach Dan Cardiffs inträde råder det inga tvivel kring. När vi talas vid stoltserar laget med nio raka segrar. Även om Jonas knappast skulle det erkänna det själv så är det tydligt att han lyckats få till stora förändringar på kort tid. – Det är jättekul och tjejerna i laget ska verkligen ha en stor eloge för sättet de anammat vår filosofi och det vi försöker göra. De har varit helt öppna med att vissa saker måste bli väldigt mycket bättre och de har verkligen köpt vår visionsplan rakt av.
Och vad är visionsplanen? – Först och främst handlar det om att försöka få laget att se vad vi dagligen måste göra för att sakta men säkert ändra den kultur som varit och istället skapa en miljö som är utvecklande och vinnande. Det är väldigt spännande och fascinerande, även om det givetvis tar mycket tid och kraft. Men deras förståelse och vilja att jobba för varandra är också det som gjort att vi redan nu börjat prestera mycket bättre. Ingen av de nio spelare vi har i laget har jag rekryterat men de har verkligen köpt in sig på det vi vill bygga och känner sig som en stor del av den processen. Det är väldigt kul och kanske det jag är mest nöjd med hittills. Känns det som att spelarna fått en nytändning?
– Verkligen. Det är ju så otroligt många delar i tennisen men deras generella mindset och hur allt i deras beteenden blivit mycket proffsigare gör ju direkt att vi presterar mycket bättre nu. Det är så kul att hela gruppen verkligen är med på tåget och det gör otroligt stor skillnad. Det händer ju inte av sig själv, tänker jag. Vad har du bidragit med rent konkret? – Jag tror att vi har kommit in med ett mer strukturerat och professionellt schema. Och att spelarna själva känner att de har ägandeskap i det vi försöker göra. Det är viktigt att det inte bara är jag som står och pekar och säger att så här ska vi göra utan att de känner att de i allra högsta grad är med och påverkar. Vi har tillsammans satt en viss standard som alla måste upprätthålla. Sen tror jag att min och Dans energi och engagemang är lite nytt för laget.
Jonas fortsätter att betona vikten av att jobba tillsammans och för varandra för att nå framgång på längre sikt. Han menar att den gamla, mer auktoritära, ledarstilen inte fungerar lika bra i dagens samhälle och hos de ungdomar som växer upp nu. Där ser han också en viss skillnad mellan amerikanska och svenska ledare. – Om man generaliserar, vilket ibland är fel att göra, så är ju amerikanarna lite mer ”my way or the highway”. Jag tror inte riktigt att man kan göra så utan i min värld måste spelarna få vara delaktiga samtidigt som du behöver ha struktur och tydliga ramar. Återigen balansen. Där tycker jag att det svenska tänket är lite bättre. Att det är vi tillsammans som ska uträtta något. Spelaren och coachen jobbar tillsammans. Coachen är ett verktyg för spelaren att lyckas. Här är det från början kanske en större maktskillnad mellan spelare och coach, om vi nu återigen generaliserar.
Det märks verkligen hur mycket Jonas brinner för collegetennisen. Allt han säger sägs med stor inlevelse och eftertanke. Collegevägen har med åren också blivit en bättre och seriösare väg att nå proffstouren för spelarna. Något även Jonas, som lever i det dagligen, vittnar om.
– En av amerikanarnas stora styrkor är att idrotten är en så otroligt stor del av samhället. Collegeidrotten blir så häftig i och med att det är så mycket pengar investerade i löner, budgetar, faciliteter och lag. Där tycker jag att det svenska tänket, där idrotten är ideell på ett annat sätt, kanske har lite att lära. Även om det här med pengar är på gott och ont, och att någon spelare ibland kanske faller bort, så får de duktiga spelarna verkligen chansen här. Det är en häftig väg som vi inte har i Europa. Tittar du i valfri Grand Slam-lottning, såväl singel som dubbel, så är det idag mer regel än undantag att du hittar flertalet tidigare collegespelare på världsscenen. Cameron Norrie, Ben Shelton och Emma Navarro, alla rankade topp 30 på ATP- respektive WTA-listorna, är tre exempel på spelare som tagit vägen via collegetennisen. – Hemma i Sverige är det ju svintufft att plugga heltid på universitet och spela tennis på hög nivå, menar Jonas. Det är inte många som löser det. Här kan du faktiskt göra det och resurserna finns verkligen. Det behöver vi också bli bättre på att förstå inom svensk tennis. Näsbypark har i dagsläget 10 aktiva spelare på college. I olika skolor och på olika nivåer. Jonas ger en djupare inblick kring hur regelverket är uppbyggt och hur det sakta men säkert börjat ändras för att just collegespelarna ska kunna göra en ordentlig satsning på sin tennis. Tidigare fick du som collegespelare inte spela professionella tävlingar och ta emot eventuella prispengar för att du då räknades som en professionell spelare. Idag har detta ändrats och du kan ta emot prispengar och sedan investera dessa i din tennis. Något som Jonas menar ger helt andra förutsättningar för de bästa spelarna på college som exempelvis under hösten, då det inte är lika mycket lagmatcher, kan spela på ITF- eller Challengertouren. Även våra svenska spelare kan komma hem under somrarna och investera eventuella vinstpengar från sommartouren i sin tennis.
– NCAA (National Collegiate Athletic Association, reds. anm) märker ju att collegeprodukten bara blir bättre och bättre och det ligger ju i deras intresse att då hålla kvar de bästa spelarna men samtidigt ge de en större frihet att spela professionella tävlingar. Det är mycket positivt som händer, vilket såklart är grymt för alla.
35-åringen berättar om skillnaderna med att jobba i södra kontra norra USA. Hur han tidigare jobbade med spelare från alla världens hörn medan han nu enbart förfogar över amerikanskor. En kulturell skillnad som han, likt mycket annat, tycker är spännande. En normal arbetsdag för Jonas innefattar en del administrativt arbete i form av rekrytering, planering och marknadsföring. Även om det tar en del tid och kraft så försöker han lägga den största energin på det han tycker är roligast, jobbet på tennisbanan. Laget har normalt gruppträning två timmar på morgonen följt av fysträning. Därefter försöker han få till utvecklingssamtal och se till att alla i laget får en till två privatlektioner varje vecka där han och spelaren kan jobba med mer individuella och tekniska bitar i spelet. Vi fastnar där en stund. En collegecoach har i regel betalt för att vinna matcher samtidigt som du givetvis ämnar göra spelaren så bra som möjligt. Ska du då jobba på detaljnivå så får man som tränare vara beredd på att det tar tid innan vissa saker sätter sig fullt ut. Den tiden kanske du inte har när du är mitt i säsong eller när du bara har ett eller två år på dig att jobba med spelaren. Just hur man balanserar den långsiktiga utvecklingen kontra de kortsiktiga resultaten är en fråga Jonas brinner för och ägnat mycket tankeverksamhet åt. – Tennis och idrott på hög nivå överlag är ju så otroligt resultatfokuserad. Det märker jag inte minst nu när vi börjat vinna lite med alla som skriver och hör av sig till mig. Bara för att vi gjort ett par fina resultat. Det är viktigt att stanna upp när det går bra och reflekterar över vad det är som tagit oss hit och inte sväva iväg. Så att tjejerna ser att man som ledare lägger fokus på processen och utvecklingen trots att vi är mitt uppe i en massa matcher med olika resultat hit och dit. För om jag ändrar min ledarstil när det går lite bra så blir jag ju en hycklare och lever inte som jag lär. Det pratar vi ganska mycket om som lag. Att vi inte ska tappa de delarna som gjort oss bra. Hungriga och ödmjuka är våra nyckelord just nu. Att orka jobba långsiktigt mitt i säsong är svårt men viktigt om vi vill utvecklas och nå resultat över tid. Han fortsätter och berättar hur de jobbar rent konkret med de här bitarna. – På hösten spelas det inte lika mycket matcher och där blir det lättare att ha ett större utvecklings- och processtänk medan våren för de flesta bara handlar om nästa match, resultat och att vinna. Jag pratar nästan aldrig resultat här. Vi har inga resultatmål den här våren, vilket är nytt för mig som coach också. Vi har bara processmål. När vi lägger fokus på våra mål som vi tillsammans kommit överens om så vet vi att vi kommer maximera oss själva och prestera på en hög nivå och då kommer också resultaten som en följd av det. Men det är också lättare sagt än gjort. Jag kom in i en ganska tacksam situation eftersom laget inte gått så bra innan. Så jag har just nu ingen större press från mina chefer att vi måste vinna en massa matcher. Jag har också sagt att jag tror det kommer ta några år att åstadkomma det vi vill så det som sker nu är mest bara en bonus. Då kan jag tänka mig att det blir lättare att hålla en mer långsiktig linje? – Absolut. Sen gäller det att situationsanpassa planen från spelare till spelare beroende på var de befinner sig i sin utveckling och hur lång tid de har kvar av sin utbildning. Om jag exempelvis har en spelare som går sitt sista år så pratar vi mer om hur vi ska kunna maximera det året och tillsammans lista ut hur vi ska göra det till hennes bästa på college. Med en första- eller andraårselev är det troligen mer fokus på spelidentitet och längre delmål för att nå bästa möjliga resultat på sikt. Hur viktig är utvecklingsdelen? – Det är en otroligt stor del för mig och en av de roligaste sakerna att jobba med. Jag vill känna att alla spelare ska ha utvecklats som lag och som individer när de är klara med sin utbildning här. Jag vill inte bara rekrytera ett gäng superbra spelare och sen titta på när de vinner en massa matcher och kanske stagnerar utvecklingsmässigt. Det är inte givande för någon.
Är det höjdpunkten med jobbet? – Absolut. Jag hade faktiskt ett sådant ögonblick häromdagen. Apropå det här med att bygga laget och hela den processen. Hur vi ska jobba och bete oss för att förbättra oss själva och hela kulturen. Det blir lätt att jag pratar om det i teorin och sen nickar alla och sen händer det inte så mycket mer. Men att faktiskt se när spelarna in action har lyssnat, tagit till sig och verkligen jobbar med de här sakerna i skarpt läge är oerhört tillfredsställande. Vad hände? – Vi spelade mot George Mason University från Virginia. En av de äldre spelarna i mitt lag spelade och henne har vi försökt jobba mycket med, i synnerhet med det mentala. Rutiner mellan bollar, kroppsspråk och fokus som jag vet kommer hjälpa henne på banan i form av ett lugn i hennes som tennis som gör att hon kommer spela mycket bättre. Så såg jag att hon jobbade på det i ett ganska pressat läge och då fick jag en liten aha-känsla på bänken. Då sitter man och bara ler. Det var nästan lite gåshud trots att just den grejen bara är på detaljnivå. Men då ser jag att hon har lyssnat, förstått, lagt ner arbetet och helt köpt in sig på det vi har sagt för att återknyta till det vi pratat om tidigare. Det är häftigt och större än bara tennisen. Hur vi är som personer och ser utveckling på ett mänskligt plan. Vilka egenskaper söker du hos spelare du rekryterar? – Den frågan har jag också tänkt på mycket. Alla som bygger en organisation vet ju att 85 procent av jobbet är gjort om du får in rätt typ av människor. Jag tror jag blivit bättre med åren på att känna vilka karaktärer som passar i mitt sätt att leda. Först och främst söker jag spelare som älskar tennis och som älskar att tävla. Sen måste spelaren i fråga vilja investera i laget, i något som är större i de själva. De ska också vara coachbara öppna för utveckling. Att de precis som jag har ett synsätt på att vi alltid kan bli bättre. Jag vill inte ha spelare som säger ”Skönt, jag kom in på college. Nu är jag klar!”. Nej, nej. Det här är bara början, nu ska vi utvecklas och bygga ett lag. Om spelarna inte har de egenskaperna så kommer de troligen inte passa med mig som ledare. Gillar man inte tennis så himla mycket eller att verkligen tävla så kan nog min energi, den tiden jag investerar och mitt sätt bli ganska jobbigt för dem. Hur vill du framstå som ledare? – Jag vill vara någon som hjälper spelarna att utvecklas både på och utanför banan. Så säger väl alla coacher men just i collegeidrotten blir det kanske ännu viktigare. Visst, jag är deras tränare men jag vill också att de ska känna att jag finns där. Att de kan ringa mig om något har hänt och att min dörr alltid står öppen. Jag vill se personen före tennisspelaren. Investerar vi i personen så känner spelarna av det och det leder till snabbare tillit och att de förhoppningsvis köper in sig på det vi vill göra. Speciellt när det går lite tufft. Klart jag kommer kämpa för min coach om jag känner att coachen investerar otroligt mycket tid i mig som person. Det hoppas jag att de känner för det är det viktigaste för mig. Oavsett om de vill bli tennisproffs, tränare, läkare eller miljonärer på Wall Street. Jag vill vara där och hjälpa dem med deras mål. Det här tänket som genomsyrar hela din person. Var kommer det ifrån? – Från er tänkte jag säga, haha. Nej, men från min uppväxt och de värderingar jag fått med mig därifrån. Jag har alltid haft otroligt vettiga och fina människor runtomkring mig och jag har växt upp i en miljö i Sverige där folk förstår vikten av kollektivet. Där bottnar det nog. Jag tänker tillbaka på hur lyckligt lottad jag varit kring vilka coacher jag haft. Från Djursholm när jag var liten, till mamma och pappa, till Kenneth (Bergbom), Stefan (Åslin), Björn (Sahlin) och Johan (Hedsberg) i NPTK och även här på college. Jag har alltid haft tränare och människor som varit otroliga mentorer för mig. Jag har växt upp med det tänket och alltid fått se det på nära håll och den miljön har i allra högsta grad format vem jag är idag.
Har NPTK varit viktigt för dig? – Jätteviktigt. Relationen till ledarna i klubben är så himla mycket starkare än bara tennistränare. Och det hoppas jag att jag kan föra vidare till mina spelare här också. Att jag är en person som kommer ha betytt mycket för dem och kan hjälpa dem oavsett var i livet de befinner sig. Och det är nog egentligen det finaste av allt. Varför tror du att NPTK lyckats fostrat så många collegespelare genom åren? – På grund av de här sakerna. Värderingarna som klubben har, den kulturen som finns inom NPTK som organisation och det som efterlevs från dag till dag. Det läggs alltid fokus på serielagen, gemenskapen och sammanhållningen. Så jag tror att juniorerna får en fin grund att stå på som spelare och människor vilket gör att de i förlängningen passar jättebra in i ett collegesammanhang. Jag tycker verkligen klubben ska vara jättestolt över det. Att man förra hösten kunde skicka sex nya spelare till college som får en utbildning, kan fortsätta spela tennis på hög nivå och sen komma tillbaka som bättre spelare och ambassadörer. Som sagt, collegeprodukten blir bara bättre och bättre och då är det viktigt att vi i Sverige ser det och använder det som en positiv sak vilket jag alltid tyckt NPTK varit väldigt bra på. Det låter som att du är i USA för att stanna? – Det tror jag också. Jag älskar collegetennisen, jag trivs jättebra med nya jobbet och med livet i stort. Jag saknar familjen, NPTK och mitt liv i Stockholm väldigt mycket. Men det liv jag börjat bygga upp här är jag väldigt tillfreds med. Sen tar jag gärna chansen att åka hem och hälsa på alla så fort tillfälle ges. Var är Jonas Brobeck om fem år? – Så långt har jag inte riktigt tänkt. Jag hoppas att jag är kvar här. Att vi är ännu längre fram i processen, gör allt i vår makt för att bli lite bättre varje dag och fortsätter investera i laget. För då blir vi ju också bättre som individer.
Comments